Svenska

Sommaren 1767 påbörjade orientalisten Jacob Jonas Björnståhl (1731--1779) en resa som förde honom till Frankrike, Schweiz, Italien, Tyskland, Holland och England innan han sjövägen tog sig till Konstantinopel och så småningom Grekland, där han avled i dysenteri vid 48 års ålder. Hade det inte varit för tidningsmannen Carl Christoffer Gjörwell hade eftervärlden aldrig fått någon större kännedom om denna resa, men Gjörwell publicerade Björnståhls resebrev, till att börja med i sina tidningar och så småningom i en postum bokutgåva i sex volymer. <br/><br/>Björnståhls resa skulle vara i hela tolv år. Liknande europeiska resor är det många som har gjort både före och efter honom; det som gör hans färd unik är att den är så väldokumenterad. I sammanlagt 83 brev rapporterar han om praktiskt taget allt han ser och erfar. Han skriver om akademier, bibliotek och museer, om ryktbara byggnader och historiska minnesmärken, om lärda personer, författare och andra berömdheter som han lärt känna: Rousseau, Voltaire, Diderot, Goethe och många andra. Men dessutom delger han läsarna intryck från botaniska trädgårdar och naturaliesamlingar. Han skriver om odlingsmetoder och uppfinningar, hantverk och manufaktur. Starka naturintryck från Neapelbukten och Alperna är han mån om att fånga och förmedla. Han kommenterar också folkets sedvänjor i olika länder. Från det avlägsna Konstantinopel berättar han om islam och hur turkiskt levnadssätt skiljer sig från europeiskt och svenskt. I slutet av sin resa besöker han som den förste vetenskapsmannen någonsin de isolerade Meteoraklostren i Grekland. <br/><br/>Björnståhl framstår i de flesta situationer som öppen och villig att omfatta och förstå sådant som är främmande, och hans resebrev är en av de verkligt intressanta rapporterna från Europas metropoler på 1760- och 1770-talen: en på samma gång informationsrik och charmfull framställning från upplysningens tidevarv. <br/><br/><i>Björnståhls resa</i><i>: Europa och Konstantinopel 1767--1779</i>, där resebreven och Björnståhls gärning analyseras och kommenteras, är ett samarbete mellan forskare från olika humanistiska discipliner: litteraturvetaren Johan Stenström, romanisten Carla Killander Cariboni och nygrecisten Vassilios Sabatakakis som är verksamma vid Lunds universitet, samt religionsvetaren Catharina Raudvere som har sin sysselsättning vid universitetet i Köpenhamn. <br/><br/>Trådbundet kartonnageband med strukturerat pärmöverdrag.

<b>Venedig - Staden i vattnet</b> är en fängslande och rikt illustrerad skildring av hur lagunens stad växte fram ur träsk och tidvatten och blev en republik präglad av handel, kultur och makt. Här berättas om uppgång och fall, om skönhet och sårbarhet - om den stad som genom sekler format ett av Europas mest varaktiga arv.<br/><br/>Boken följer Venedigs väg från flyktingarnas enkla bosättningar i lagunen till en självständig handelsmakt och ett av världens främsta konstcentrum. Genom berättelser om människor, byggnader och idéer framträder ett samhälle där konst, politik och religion vävdes samman till ett unikt kulturellt och ekonomiskt system.<br/><br/>Författarna visar hur Venedigs historia också är en påminnelse om människans skaparkraft och stadens bräckliga förhållande till naturen. En plats där havet både ger liv och hotar att ta det tillbaka.<br/><br/><b>Carin Norberg</b> har varit chef för Nordiska Afrikainstitutet och arbetat många år inom Sida. <br/><br/><b>Carl Tham</b> har tidigare varit utbildningsminister, ambassadör och generaldirektör för Sida.<br/><br/>Tillsammans har de under tre decennier regelbundet besökt och utforskat Venedig och skrivit flera böcker om staden.

Boken handlar om det gamla Karlstad på 1800-talet och tidigare. Stadsdelen Tingvalla bestod av 241 tomter eller gårdar, delvis som på landet med små rödmålade, torvtäckta en- eller tvåvåningshus med uthus, stallar, fähus, logar, hästar, kor, grisar med mera i trädgården. Betesmarker fanns på andra sidan Klarälven, så varje morgon och kväll vallades kreaturen över Västra bron och genom stadsdelen Klara. I Klara fanns också i slutet av 1800-talet ett växande antal bostäder av varierande storlek, småhus och mindre hyreshus. <br/> <br/> I Karlstad livnärde man sig ofta som hantverkare, t.ex. garvare, sämskmakare, färgare, kopparslagare, tunnbindare, repslagare, knappmakare m.m., yrken som inte är så vanliga numera. <br/> <br/> Karlstad var med andra ord en verklig idyll, där alla kände alla, och man brydde sig om varandra som i en familj.<br/> Men idyllen försvann med den stora brandkatastrofen den 2 juli 1865, när nästan hela Tingvallastaden brann och och familjerna blev hemlösa.<br/> <br/> I denna bok har jag gått igenom alla Karlstads stads gårdar i nummerordning från nr 1-3, som är Biskopsgården osv till nr 241, och i Klara som har beteckningarna Klara 1 till 27 osv. Gårdarna och husen beskrivs, liksom människorna som levde där.<br/> <br/> Det är närmast ett under att det går att få fram så mycket uppgifter om stadsdelen Tingvalla, eftersom arkiven till stor del brann upp. Men historikern C E Nygren gjorde ett bra jobb, som bland annat intervjuade gamla personer som hade minnen från branden och tidigare.

Den illustrerade utgåvan av Dee Browns klassiker, med 300 fantastiska bilder i färg, nu i mjukbandsutgåva! Dee Browns Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee skildrar USA:s kolonisation av vilda västern under andra halvan av 1800-talet, då apacher, cheyenner, comancher, siouxer och andra stammar bjuder de vita inkräktarna ett oväntat hårt motstånd. I Arizona gäckar hövdingar som Cochise och Geronimo fienden i ett kvartssekel med sin gerillakrigföring. Längs vägen till guldfyndigheterna i Montana tvingar Red Cloud "blårockarna" att lämna sina fort och dra sig tillbaka. Vid Little Bighorn nedgör Crazy Horse och Sitting Bull general Custers sjunde kavalleriregemente till sista man. Till slut tvingas emellertid indianerna att ge sig för övermakten. Men det rättvisepatos och den motståndsvilja som de visar prov på i denna sin sista strid - och som Dee Brown skildrar så livfullt och gripande i sin bok - har gjort deras namn och kultur beundrade av eftervärlden. Författaren kallar dem "de kanske mest heroiska amerikaner som någonsin levat". Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee utsågs 1995, av New York Public Library, till en av 1900-talets mest betydelsefulla böcker . OM BOKEN "Jag vet inte när jag senast läste en bok med så bultande hjärta." Göran Greider i DN "En kulturgärning - känns fortfarande brinnande aktuell." Joacim Blomqvist i Borås Tidning "En fantastisk bok." Johan Erlandsson i Kommunalarbetaren "Man måste läsa Dee Browns bok." Lars Åberg i Göteborgs-Posten "... en ruggig skildring av hur landet byggdes med trakasserier och mord: indian för indian, stam för stam, kultur för kultur - en tragedi skriven på en lättflytande prosa." Peter Andersson i Helsingborgs Dagblad "Det gör så ont att läsa Dee Browns Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee att jag bara vill lägga mig ner och dö." Lars Mikael Raattamaa i Aftonbladet "Originell, enastående ... får hjärtat att brista, omöjlig att lägga ifrån sig." New York Times "Ett första klassens vittnesmål - storartat, lysande." New Yorker "Förkrossande, fruktansvärd, fängslande ... när man läser denna intensiva och hjärtslitande bok undrar man vilka som egentligen var vildarna." Washington Post "Ett fascinerande, smärtsamt dokument med magnifika porträtt av indianer." Wall Street Journal OM DEN ILLUSTRERADE UTGÅVAN "Återutgivningen på svenska av Dee Browns klassiska bok om krossandet av indiansamhällenas strukturer och idévärld, Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee, är mycket välkommen. Den här gången handlar det om en illustrerad utgåva och därigenom ökar innehållets redan ansenliga tyngd ytterligare. Det är som att läsa en helt ny bok. Den djupa tragiken förstärks av stoltheten i de historiska porträtten och den sobra formen ramar in en alternativ syn på existensen som kolonisationen inte tog någon särskild notis om. Dee Brown beskriver en civilisations fysiska, sociala, kulturella och mentala undergång. Det som slogs sönder av våld, buffeljakt och själslig omprogrammering har endast i ytterst begränsad omfattning kunnat återerövras av senare generationer. Han skriver om de trettio år, 1860-1890, när Västern blev USA och indianerna dukade under, fördrivna, bedragna, sjuka, mördade, berövade sitt livsuppehälle. Hans bok är fortfarande så stark för att den vibrerar av en väl avvägd blandning av harm och dokumentation. Den träffar precis där moralen sitter. Den här illustrerade versionen har alla förutsättningar att ge Dee Browns berättelse förlängt liv som dokumentär grundbok. Här finns nu inte bara vackra ökenlandskap och stereotypa porträtt utan framför allt fantastiska närstudier av kroppar och ansikten präglade av integritet. Oavsett om de tittar åt sidan eller ser in i kameran överväldigas betraktaren av styrkan i deras uttryck, i deras drömmar." Lars Åberg i Sydsvenskan OM FÖRFATTAREN Dorris Alexander Brown eller Dee Brown som han föredrog att kallas föddes den 29 februari 1908 i ett skogshuggarläger nära Alberta i Louisiana. Efter att hans far dött 1913 flyttadehan tillsammans med sin mor och sina två systrar till Arkansas. Redan som pojke väcktes Dee Browns intresse för Vilda Västern. Hans mormor berättade historier om hennes fars vän, den legendariske Davy Crockett något som senare inspirerade Brown till debutromanen Wave High the Banner från 1942. Samtidigt lärde han sig av sina indianska vänner att heja på skurkarna i västernfilmerna. Stor betydelse för Browns framtida inriktning hade också en lärare på Arkansas State Teachers College som tog honom med på två sommarresor västerut. "Han omvandlade mig till en Västernfantatiker", har Brown sagt. När Dee Brown var i tjugoårsåldern började han arbeta som bibliotekarie, först i Conway, Arkansas, och sedan i Urbana, Illinois, där han kom att stanna fram till pensioneringen. Parallellt med sitt arbete fortsatte Brown att skriva böcker.Sammanlagt blev det tjugonio stycken, varav elva romaner, nästan alla med Västernmotiv. Den sista boken, romanen The Way to a Bright Star, publicerades så sent som 1998. Den i särklass mest framgångsrika och inflytelserika är Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee. I The Westerners från 1974 skrev Brown några rader som kanske säger något om vad hans ambitioner med boken var: Västern är en tragedi med komiska mellanspel. Det är en historia om gott och ont, ett moralitetsdrama med personifierade abstraktioner. Bara en episk poet, en Homeros, kan wförstå den amerikanska Västern och besjunga dess väsen i en kompakt volym. Dee Brown dog i sitt hem i Little Rock, Arkansas, den 12 december 2002.

Ökad östersjöfart ökade antalet haverier, men gav arbete åt kalkbrukets varv. Bruksägare lyckades få även lindrigt skadade fartyg utdömda som totalförluster, som sedan billigt kunde ropas in billigt på auktion för att repareras och säljas eller användas för eget bruk. Engelska försäkringsbolag kallade det modernt sjöröveri .

Elisabeth Åsbrink gör en lysande upptäcktsfärd genom svensk idéhistoria. Dagens Nyheter <br/><br/>Det brukar ju heta att land ska med lag byggas. Men kanske kan man lika gärna tala om att land ska med ord byggas? Det är genom citat, traditioner, modeord och sångtitlar som vi gör oss en bild av vårt sammanhang, vårt arv, vår nation. Men tider förändras, språk förändras, nya ord kommer till, andra går förlorade. <br/><br/>I denna bok gör Elisabeth Åsbrink en forskningsresa genom svensk historia och talesätt, från den (kungliga) svenska avundsjukan till #metoo, för att ta reda på hur orden format svenska värderingar och hur vi klär dessa värderingar i ord. Det finns inte mycket som är självskrivet med de ord som vi uppfattar som grundstenarna i vårt nationsbygge. <br/><br/>Däremot går det att på lite oväntade ställen hitta något som är typiskt svenskt, det vill säga en relativt tidig uppmärksamhet på kvinnors och barns rättigheter i <i>Det går an</i> och <i>Barnets århundrade</i>. Men hur svenskt är egentligen ishockey? Och får man egentligen säga vad som helst i det här landet? <br/><br/><i>Orden som formade Sverige</i> är en personlig, rolig och bitvis provocerande läsning av svenskheten, en nödvändig komplicering av ett nationalitetsbegrepp som på sina håll blivit väl enkelt. <br/><br/> <br/><br/><b>Sagt om boken</b><br/><br/>Det är välskrivet, ofta roligt och utmanar läsaren att säga emot och fundera på egna bättre exempel. Aftonbladet<br/><br/>Elisabeth Åsbrink gör en lysande upptäcktsfärd genom svensk idéhistoria. Dagens Nyheter <br/><br/>Det är välskrivet, ofta roligt och utmanar läsaren att säga emot och fundera på egna bättre exempel. Aftonbladet <br/><br/>Jag hoppas att 'Orden som formade Sverige' blir vida läst. Smålandsposten <br/><br/>Åsbrinks bok är av ett eget slag. Den handlar mer om svenskarna än om Sverige. Mer om värderingar, mer om språk och tankevärldar än om årtal och regent- och regeringslängder. Den är fri i tanken, hoppar i tiden när den stöter på paralleller, befruktar de stora linjerna med anakronismer och sidospår, och som lärobok för oss som för ofta tittade ut genom klassfönstret under historielektionerna är den oslagbar. Västerbottenskuriren <br/><br/>Kapitlet om vad svenskarna visste eller inte kände till om Förintelsen är en av de elegantare avrättningarna av Jan Guillou som skrivits, det apropå hans påstående från häromåret om att svensken intet visste om folkmorden före 1945. Expressen <br/><br/>Åsbrink skriver med sedvanlig klarhet, ibland med vasst patos och alltid med nyfikenhet. Uppfordrande och stimulerande om svenska ord. Göteborgsposten Här finns en lång rad alldeles underbara texter. Kloka och vackert skrivna. Sydsvenska dagbladet <br/><br/>Hon skriver elegant, humoristiskt, ibland med en ironisk ton, och bakom ligger en imponerande källforskning./.../ Jag hoppas att 'Orden som formade Sverige' blir vida läst. Borås Tidning

Nominerad till AUGUSTPRISET 2016 "Det är lysande." Tidningen Vi "Fantastiskt bra." SVT Gomorron Sverige "En fascinerande och tankeväckande fresk över tolv månader i världshistoriens flöde. Språket och berättarskickligheten skapar historia som öppnar andra tankebanor än vetenskapliga analyser." Dagens Nyheter "1947 är lika mycket lärorik historiebok som den är vacker och välskriven skönlitteratur. Läs den!" Svenska Dagbladet "En stark läsupplevelse" Jönköpings-Posten När börjar vår tid? Vårt nu? 1947 är allt i rörelse. Allt kan fortfarande bli annorlunda. - Den 10 februari tecknas fredsfördraget i Paris. Det andra världskriget är härmed slut. Samtidigt arbetar Europas fascister och nazister målmedvetet med att samla sig igen efter det stora nederlaget. - Simone de Beauvoir erfar sitt livs passion, aldrig har hon känt sig så beroende av någon man. Hon börjar skriva feministbibeln Det andra könet. - En kommitté får fyra månader på sig att lösa Palestinaproblemet. - Christian Dior presenterar sin första kollektion, The New Look. - FN:s mänskliga rättigheter ska formuleras, bara några få känner till begreppet folkmord. - Sonen till en egyptisk urmakare, Hasan al-Banna, önskar vrida tiden mot islam. Han inför den plan som fortfarande är jihadisternas ideal. - I ett tyskt flyktingläger för barn vars föräldrar mördats av nazisterna, finns tioårige Joszéf. Nu ska han ensam fatta ett livsavgörande beslut- börja ett nytt liv i Palestina eller återvända till förföljelsernas Budapest? Långt senare flyr han till Sverige där han får en dotter, Elisabeth. Av dessa till synes disparata händelser har Elisabeth Åsbrink skrivit fram berättelsen om en värld som på gott och ont börjar ta form, där idéer om demokrati och medbestämmande föds och dör i samma stund, där en gammal ordning faller och en ny tar vid. Vår tid nu. Författaruppläsning Elisabeth Åsbrink är en av våra mest namnkunniga journalister och författare. Hon fick Augustpriset 2011 för sin bok Och i Wienerwald står träden kvar, som också belönades med Dansk-svenska kulturpriset 2013 och Kapuciskipriset 2014. Hon har tidigare bland annat givit ut en bok om Lars Norén och morden i Malexander, Smärtpunkten. "Hon gör en blandning av kalla fakta och mer impressionistiska skildringar i sina nedslag jorden runt. Hon blandar storpolitik med Billie Holidays utsatthet som svartjazzsångerska i rasismens USA. Avsnitten är korta, som skärvor i en mosaik, som bit för bit bygger upp bilden av livet efter kriget. Alla de sönderslagna människorna, länderna, bitarna, formar en litterär helhet som ger en bra överblick ... Bara det jag beskrivit skulle ha gjort en utmärkt bok. Men Åsbrink tar det ett steg vidare, in i det personliga, och om sin egen judiska släkts öde under krigsåren. Med detta gör hon en historisk översikt till något personligt förankrat, direkt gripande. Den nästan svala tonen i redovisningarna av världshistorien avlöses av det mycket nära, bultande. Tidens abstraktion blir till kött. Till insikten att det är vi som är historien. Det är lysande." Torbjörn Elensky, Tidningen Vi "Det är svårt och knappast alltid fruktbart att sätta gränspålar mellan då, nu och sedan. Åsbrink försöker inte heller separera, vilket gör boken angelägen. Med det subjektiva snittet på tidsaxeln blir det möjligt att blicka in i en värld utan att den egna tiden upphöjs till rättesnöre. Vad som var fel då är även fel i dag. 1947 kan därför också ses som ett försök till moralisk och politisk sanering i vår egen tid med assistans av det förflutna. Åsbrink samlar ihop skärvor och lägger ett personligt pussel med allmängiltig räckvidd. Men hon målar också en fascinerande och tankeväckande fresk över tolv månader i världshistoriens flöde. Språket och berättarskickligheten skapar historia som öppnar andra tankebanor än vetenskapliga analyser." Kim Salomon, senior professor i historia vid Lunds universitet i recension i Dagens Nyheter "Elisabeth Åsbrink har skrivit en bok om historia, som till skillnad från många andra historieböcker har en poetisk skönhet över sig ... 1947 är lika mycket lärorik historiebok som den är vacker och välskriven skönlitteratur. Läs den!" Anders Q Björkman, Svenska Dagbladet "En uppskakande dokumentär." Ingrid Bosseldal, Göteborgs-Posten "Den stora behållningen ligger i det närmast skönlitterära språket. Efter ett tag vaggas man in av Åsbrinks bitvis glimrande, närmast P O Enquistska språk, och litar på hennes urval. Hon är en skicklig berättare." Daniel Suhonen, Expressen " ... en bok som både är en samling tidsbilder och en sällsam tidlös mosaik som läsaren själv har att foga samman ... Elisabeth Åsbrinks 1947 är en välskriven och fängslande bok. Men framförallt fascinerar den genom att öppna så många skilda och samtidigt hopkopplade berättelser." Wilhelm Agrell, Sydsvenskan "Fantastiskt bra. Elisabeth Åsbrink har en analytisk skärpa som jag tycker om. Hon har också förmågan att berätta små och stora berättelser och ställa dem mot varandra och få fram en helhetsbild som målande och bra och åskådliggörande. En fyra!" Yukiko Duke, SVT Gomorron Sverige "Du går miste om ett historiskt betydelsefullt år, men framför allt en stark läsupplevelse, om du inte skaffar dig den här boken." Josef Rydén, Jönköpings-Posten "Det är en fantastisk bok som Elisabeth Åsbrink har skrivit, poetisk och koncis på samma gång. 1947 berättar engagerande om hur vår samtid föds - samtidigt som den beskriver en totalt främmande värld. En annan sak som jag tycker om är hur författaren gestaltar själva tiden. På ena sidan får vi läsa om hur Simone de Beauvoir tillbringar en förälskad vecka i USA som går i ett nafs, på nästa hur det brittiska imperiet faller ihop under samma tidsperiod. Skeenden lägger sig i bredd, skriver Elisabeth Åsbrink, men det är först i efterhand som samtidigheten kan bli meningsfull - för inga klockor tickar exakt likadant. 1947 är en bok som är fylld av vackra metahistoriska iakttagelser ... en vacker bok om byggandet av en bättre värld." Rasmus Landström, ETC "Mellan de vackert utformade lapparna i Åsbrinks lapptäcke uppstår de outsagda historierna och sammanhangen, i läsarens eget huvud. Upplägget är uppenbart influerat av Florian Illies bok 1913 som kom ut för några år sedan, och som den här recensenten blev kär i. Även 1947 kommer att vinna många hjärtan - här är ett av dem." Niclas Sennerteg, Ystads Allehanda "Elisabeth Åsbrink skriver om året 1947 och får syn på både historien och framtiden ... mycket välskriven. Med sitt på samma gång enkla och ambitiösa grepp är 1947 i högsta grad läsvärd, tänkvärd och angelägen." Daniel Erlandsson, Motala & Vadstena Tidning "Konsten i att gestalta det förflutna består i att envist hålla sig kvar där, inte skriva med historiskt facit i hand. Fullt ut är det givetvis omöjlig uppgift, men när Elisabet Åsbrink ger sig i kast med ett urval händelser året 1947 lyckas hon ändå hos läsaren frammana känslan av att framtiden ter sig helt öppen. Det är styvt gjort." Leif Larsson, Västerbottens-Kuriren